Nej det gör jag faktiskt inte. Stora grejer på kort tid som dessutom infaller strax innan och efter jul/nyår är inte min grej...än.
Tänker alldeles för mkt,känner mig stressad inombords,har mkt svårt att sova och sova gott,saknar allt jag borde ha haft när jag växte upp men även som jag faktiskt borde ha även nu i vuxen ålder.
Mitt liv idag är helt underbart. Har min älskade sambo och våran son. Det är allt jag alltid har önskat mig. Har ett bra jobb. En perfekt svärfamilj.
Men nu när jag är vid mitt mål så var det ju dax att ta hand om mitt förflutna. Lägga känslorna i sina speciella fack. Lära känna mig själv...på riktigt. Därför började jag träffa en kurator. Men för att man ska kunna göra en sån sak så måste man rota fram dom väl gömda känslorna och tankar. Man måste låta sin kropp hantera och reagera. Efter det kan man börja jobba med att få en fridfull känsla mot allting.
Jag har kommit ganska långt på kort tid. men har ett litet bakslag just nu. det var några veckor sen som jag träffade min kurator. Det är så skönt att ventilera sig inför henne. Hon förstår verkligen på riktigt över hur jag mår och känner mig. Hon har varit där. Hon ger mig verktygen till att tygla och gå vidare.
Samtidigt så har jag aldrig känt mig så naken,så sårbar. Hela livet har man levt bakom en tjock,tjock hög mur, en skyddsmur. Nu håller jag på att plocka ner den bit för bit. Det är för jävla läskigt,och paniken växer inom mig stundtals och jag känner bara för att fly.
Så fort jag har känt mig till en liten uns lite tryggare,lite älskad (iof av pojkvänner) så har jag vart inne på okänt vatten och flytt illa kvickt.
Det är så svårt att beskriva och många stunder tänker jag tillbaka på min uppväxt och säger "äh,det är väl bara jag som överdriver,va nog inte så illa". Jo det var jävligt illa (självklart finns det dom som har haft det tusen ggr värre),dom som vet hela eller tom delvis hela min historia vet det. Varför mina tankar vandrar ditåt? Jo jag visste ju inget annat än hur vi hade det. Kommer in på gamla tankebanor.
Det jag har förändrats lite på är att jag är öppnare,vågar men framför allt tillåter mig själv att öppna mig,är lite kärleksfullare. Lite mer fridfull (i vanliga fall hahah).
Jag är så fruktansvärt glad över att jag har Andreas och hans familj. Dom har lärt mig vad kärlek är men även trygghet och lycka. Dom finns alltid där när man behöver dom även om det är ett litet råd om ett ytterst oviktigt problem eller tanke. En axel att gråta ut på eller en helt vanlig värmande kram. Dom är guld värda i alla lägen och jag älskar dom <3.
Har alltid haft svårt att säga dom där 3 små varma orden. Dels för att jag kan inte bara slänga det ur mig,jag måste KÄNNA det på riktigt. Sen dels för att jag har vart osäker på vad det är och hur det känns.
Lika glad jag är över dom...lika ledsen blir jag över min familj och hur dom har behandlat men även behandlar mig än i dag. Man älskar ju alltid sitt barn men om man är "sjuka" som dom blir det på ett väldigt tvistat och kallt sätt.
Helt ärligt så kan jag inte säga att jag älskar min mamma,just nu kan jag inte ens säga att jag tycker om henne.
I natt så for tankarna runt som ett gäng arga vildsvin. Va alldeles svimfärdig och jag grät floder. Somnade sent,kanske halv 3-3. Men sov oroligt. Hade satt mig upp i sömnen och dragit bort Andreas kudde,skällt ut han och sen efter en stund hållt för hans näsa. Kan ju bara gissa mig till mitt beteende i natt. Jag måste ha velat prata med honom hur jag mådde,minns att jag tänkte det innan jag somnade, men agerade i sömnen i stället. Måste ha varit så.
Jag har alltid känt mig vilsen,trasig inombords. Men tidigt lärde jag mig att om jag ska klara mig i denna värld så var det bara att börja bygga min mur. Hade inte klarat mig annars. Jag är stark det vet jag.
Jag har alltid sagt till mig själv att jag kan bara jag vill inget ska stoppa mig hur dåliga förutsättningar jag än har. Det är bara jag som kan leva mitt liv. Varje dag så det jag som väljer om jag ska gå rätt väg eller fel.
Min mur har vart mitt skydd. Så få som möjligt ska få veta sanningen. Ingen ska tycka synd om mig. Jag har klarat mig själv och kommer alltid att göra det. Utåt sätt har jag framstått som den alltid glada och livfulla tjejen. Kan inte annat än säga att skenet kan bedra rejält i många lägen.
Kan inte säga att det är helt rätt men inte fel heller. Det har funkat för mig. Skillnaden nu är att jag är redo att hantera det och bearbeta.
Vart ett långt inlägg men skönt att skriva av sig lite.
Sarah: Jag älskar dig oxå vännen <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar